Sedan urminnes tider har vi använt adjektiv för att beskriva oss själv och andra. Men först mot slutet av 1800-talet började forskare prata om vår personlighet, eller våra egenskaper. Syftet var att lättare kunna beskriva och mäta skillnader mellan oss människor. Att diskutera människans egenskaper gjorde beskrivningarna mer jämförbara.
Men det fanns ingen enhetlig definition av hur vår personlighet skulle beskrivas. En av de första forskarna som försökte skapa ordning i beskrivningen av människans personlighet var Gordon Allport, professor vid Harvard University. Redan 1936 gjorde han och en kollega en sammanställning och kom fram till att människan kunde beskrivas med 17 953 adjektiv.
Spretigheten när det gällde beskrivningen av vår personlighet var enorm. Länge skapade ”alla” forskare egna personlighetstest som påstods mäta en mängd olika personliga egenskaper. Frågan blev hur man kunde reducera alla dessa beskrivningar till ett hanterbart antal. Genom att ta bort synonymer, upprepningar och väl långsökta adjektiv fick forskarna ned antalet till drygt 4 000 ord. Efter diverse grupperingar kunde antalet reduceras ytterligare till drygt 30 egenskaper (eng. trait).
Det stora genombrottet för dagens personlighetstest kom i samband med lanseringen av den så kallade Femfaktormodellen (Big Five), som introducerades på 1980-talet. De amerikanska forskarna Paul T. Costa och Robert R. McCrae tog då ett helhetsgrepp om personlighetsfrågan, med ambitionen att hitta former för att mäta normalpersonligheten. De skapade en modell med fem övergripande psykologiska dimensioner, en sorts grundstruktur hos oss människor. Enligt dem kan människan beskrivas utifrån följande egenskaper, oberoende av kultur, var man kommer ifrån eller situation:
Utåtriktad läggning. Att vara socialt utåtvänd och kontaktsökande. Personer med hög Utåtriktad läggning får stimulans och energi av andras sällskap, något som till exempel premieras i den västerländska kulturen. Ofta upplevs man då som energisk, glad och vital. De syns och tar ofta plats i en grupp. Motsatsen, när personer är låga i Utåtriktad läggning, då är man introvert. Man behöver inte lika mycket yttre social stimulans utan man föredrar mer tid för sig själv. Energin får man mer från egna idéer, tankar och projekt; något som lär värdesättas i den japanska kulturen.
Öppenhet. Att vara öppen för nya tankar, idéer och erfarenheter. Personer med hög Öppenhet är öppna för både egna och andras känslor, uppskattar variation, är nyfikna på många olika saker och är ofta kreativa. De kan även vara okonventionella och ifrågasätta auktoriteter. Motsatsen, när personer får låga poäng i Öppenhet, då ogillar man förändringar och föredrar att hålla fast vid rutiner. De föredrar det kända och säkra framför det nya och okända. Man är ofta mer konventionell i sina värderingar och sin livsåskådning.
Social smidighet (Agreeableness). Att vara tillmötesgående och samarbetsvillig. Personer med hög Social smidighet har en optimistisk och positiv syn på andra människor. De är lyhörda inför andra människors behov och engagerar sig i deras problem. Man är kompromissvillig för att kunna behålla den goda stämningen. Motsatsen, när personer är låga i Social smidighet, prioriterar man ofta sitt eget välmående och utgår främst från sina egna perspektiv. Man kan vara skeptisk till andra människors motiv och är inte rädd för eventuella konflikter.
Målmedvetenhet (Conscientiousness). Att vara ordningsam och organiserad. Personer med högMålmedvetenhet är ofta lojala och pliktmedvetna. De är disciplinerade, inte bara på jobbet, utan även välstrukturerade och organiserade på sin fritid eller med familjen. De kontrollerar noga alla viktiga detaljer och släpper inte ifrån sig slarvigt gjorda uppgifter. Motsatsen, när personer är låga i Målmedvetenhet, då är man mer lättsam, spontan och flexibel sitt förhållningssätt till löften eller regler. De kan också upplevas slarviga och kanske opålitliga.
Emotionell stabilitet (Emotional stability). Att vara känslomässigt stabil och trygg. Personer med högEmotionell stabilitet är känslomässigt grundtrygga, de har förmågan att vara lugna och tåliga även när problem dyker upp. De låter sig inte provoceras utan känner tillit till andra och kan hantera sina känslor och impulser. Motsatsen, när personer är låga i Emotionell stabilitet, då känner de lätt oro och ångest, samt andra negativa känslor. De kan ha svårt tolerera både yttre och inre stress.
Fördelen var att forskare nu kunde enas om en gemensam beskrivning av människans personlighet utifrån dessa fem olika faktorer. Det är en enkel modell för att beskriva mänskligt beteende, och för det vi i grunden kallar personlighet, oavsett kulturell bakgrund etc. Men för att kunna skapa Femfaktormodellen tvingades man samtidigt definiera egenskaperna väldigt brett. Därför blir också de fem faktorerna med nödvändighet lite vaga och diffusa i sin definition. Numera dominerar den i princip all populärvetenskaplig forskning omkring oss människor.
Samtidigt börjar Femfaktormodellen få kritik från forskarvärlden. Dels att de fem faktorerna - med nödvändighet – är ”luddiga” i sina definitioner. Dels är modellen inte anpassad för dagens yrkesliv. Dessutom intresserar sig forskarna alltmer för andra faktorer som tycks viktiga för framgång i dagens arbetsliv. En faktor som fått stor uppmärksamhet sedan 1990-talet är vår emotionella förmåga (EQ). Från början användes EQ bara som en självskattningstest. Men dagens forskare har alltmer övergått till att mäta personer EQ genom olika prestationstest, vilket vi på Psykometrika även gör.
Det finns även mer generell kritik mot personlighetstest. I sin mycket uppmärksammade bok ”Grit” skriver till exempel amerikanska psykologiprofessorn Angela Duckworth att framgång i arbetslivet egentligen beror på individens ”jävlar anamma”, eller ”sisu”. Avgörande är förmågan att hålla fast vid långsiktiga mål och inte ge upp, inte bara individens personlighet eller begåvning. Ihärdighet spelar större roll än talang. Framgången skapas av en kombination av passion för det man är intresserad av och uthållighet. Ett exempel på samma tema är den framlidne svenske forskaren Anders Ericsson (död 2020). I sin omtalade bok Peak, skriver han hur i princip alla kan bli excellenta inom sitt intresseområde genom hård och målmedveten träning. Baserat på sin internationellt erkända forskning lanserade han 10 000-timmarsregeln, att alla kan bli bättre på nästan allt. Bara man övar många timmar och pressar sig utanför sin egen bekvämlighetszon. Det handlar mer om motivation att träna än talang och medfödda egenskaper.
Tankegångarna stämmer väl överens med resultaten från våra egna kartläggningar. Där har vissa faktorer återkommande varit avgörande för framgång: Arbetsmotivation – viljan att arbeta och prestera; Målmedvetenhet – hur målmedveten, fokuserad och disciplinerad man är; Emotionellt stabil – att vara känslomässigt grundtrygg; Självförtroende – att lita på sin förmåga, Motståndskraft – hur stresstålig man är; Självansvar – att ta ansvar för sina handlingar i med- och motgång. Även i våra egna studier kan vi alltså konstatera att de viktigaste framgångsfaktorerna i dagens arbetsliv är en kombination av motivation, personlighet och ansvarstagande. Antagligen kan man översätta detta med ”Grit”.
Påfallande ofta verkar det dessutom som att personernas intelligens inte spelar så stor roll för framgång i yrkeslivet. För de flesta roller, även på chefsnivå, verkar det räcka att man är normalbegåvad. Det tragiska är dock att det verkar som att - oavsett yrkesroll - det finns en nedre gräns. Även för relativt okvalificerade yrkesroller verkar det alltså finns en undre gräns för om man ska kunna klara jobbet bra.
Commentaires